Inlägg
av Anders S » ons 29 maj 2013, 06:50
Mycket att fundera på här, men förenklat och principiellt:
Vattenlinjen (LVL) är ett rätt så godtyckligt mått vars relevans för maximal hastighet också har att göra med skrovets prismatiska och block-koefficient (hur fylligt skrovet är, litet enkelt sagt). Återigen, förenklat, så måste skrovet vara fylligt i för och akter för att orka bära båten när bog- och häckvåg växer, annars kan man inte tillgodogöra sig båtens förlängning av samma våg (och därmed högre våghastighet, vilket är förklaringen till att "längd ger hastighet"). Sedan är det samtidigt oundvikligt att en bred, djup båt knuffar undan mer vatten än en lätt, grundgående så vikten spelar stor roll för effektbehovet, men finns effekten kan man nå höga hastigheter där också. Maximal hastighet för en given längd och framdrivningseffekt får då det skrov som är bärigt i ändskeppen, lätt och långt. Den hydrodynamiska lyftkraften som uppstår av hastigheten spelar också en viss roll, för planande båtar (mycket lyftkraft) kan det vara den viktigaste fartökande effekten.
I extremerna av smalt och långt (jagare, katamaranskrov) respektive kort och tjockt möter man en del överraskningar. I skeppsbyggnadslitteratur hittar man ofta en formel som bygger på roten ur våglängden gånger en faktor som skall kompensera för formen på skrovet. För båtar som mäts i meter och knop blir det roten ur vattenlinjelängden i meter, gånger en faktor mellan 2 (breda, tunga) och 3 (smala, lätta) - då kan vi nog gissa rätt bra på "normala" segelbåtar. Kan de plana gäller inga sådana här regler.
Anders S