Tänkte starta en tråd där vi berättar om olika incidenter! Roliga eller pinsamma spelar ingen roll. Dela med er av era roligaste och kanske pinsammaste ögonblick ute på sjöhavet!
// V
Jag kom ihåg när jag....
Jag har en historia från när jag gjorde min värnplikt. Jag låg som signalspanare på en patrulbåt av typen Kaparen.
Vi är ute på slutövningen samarin, uppgiften för 36:e Patrullbåtsdivisionen var att vakta den svenska kusten från ev fartyg som försöker ta sig iland med flyktingar. Dessa fartyg spelades av 34:e Robotbåtsdivisionen.
Några av er kanske vet att marchfarten för en patrullbåt är runt 25 - 30 knop medans marchfarten för en robotbåt är 35 - 40 knop.
Mycket riktigt så kom det en robotbåt med full fart mot den svenska gränsen. Chefen ombord på min båt beordrade \"sätt högsta\", de följande 30 min bestod av kraftiga girar när vi med vår \"lilla\" båt försökte få stopp på detta muskedeunder... Efter en stund så inser vi på bryggan (jag hade frivakt) att robotbåten ligger stäv mot stäv med oss. Man ser en svart prick vid horisonten som kommer närmre och närmre... Båda båtarna ligger i marchfart....
Alla här på forumet vet ju vilken väjningsregel som gäller... Chefen skojar och säger \"chickenrace... trevligt... jag ger mig inte\" Robotbåten kommer närmre. Nu börjar jag bli riktigt nervös... Då beodrar chefen \"ManO gira babord\"!!!! Jag trodde jag skulle skita knäck!
ManO gör en gir åt BB vilket får robotbåten att fullständigt tappa hakan! Bryggan ombord på robbotbåten beordrar naturligtvis fullback i panik och fartyget stannar. Då hör man fartygschefen skrika på kanal 16 diverse otrevligheter till våran fartygschef. Våran chef tar iskallt upp luren på 16 och svarar: \"jo, du har helt rätt! jag e dum i huvudet! Men jag fick stopp på er!\"
Vi är ute på slutövningen samarin, uppgiften för 36:e Patrullbåtsdivisionen var att vakta den svenska kusten från ev fartyg som försöker ta sig iland med flyktingar. Dessa fartyg spelades av 34:e Robotbåtsdivisionen.
Några av er kanske vet att marchfarten för en patrullbåt är runt 25 - 30 knop medans marchfarten för en robotbåt är 35 - 40 knop.
Mycket riktigt så kom det en robotbåt med full fart mot den svenska gränsen. Chefen ombord på min båt beordrade \"sätt högsta\", de följande 30 min bestod av kraftiga girar när vi med vår \"lilla\" båt försökte få stopp på detta muskedeunder... Efter en stund så inser vi på bryggan (jag hade frivakt) att robotbåten ligger stäv mot stäv med oss. Man ser en svart prick vid horisonten som kommer närmre och närmre... Båda båtarna ligger i marchfart....
Alla här på forumet vet ju vilken väjningsregel som gäller... Chefen skojar och säger \"chickenrace... trevligt... jag ger mig inte\" Robotbåten kommer närmre. Nu börjar jag bli riktigt nervös... Då beodrar chefen \"ManO gira babord\"!!!! Jag trodde jag skulle skita knäck!
ManO gör en gir åt BB vilket får robotbåten att fullständigt tappa hakan! Bryggan ombord på robbotbåten beordrar naturligtvis fullback i panik och fartyget stannar. Då hör man fartygschefen skrika på kanal 16 diverse otrevligheter till våran fartygschef. Våran chef tar iskallt upp luren på 16 och svarar: \"jo, du har helt rätt! jag e dum i huvudet! Men jag fick stopp på er!\"
Ett år (för länge sedan) stod vår gamla (gamla!) båt på land (den fick ett lager glasfiber för att inte sjunka, men det är en annan historia) och för att få segla litet, hyrde vi en Marieholm 32 tillsammans med goda vänner. Vi seglade en vecka, från Stockholm, och hann med både Stockholms skärgård, Marieham, Öregrund mm.
Då vi skulle lägga till i Mariehamn var det rejäl pålandsvind, och vi fick försöka två gånger innan vi krokade akterlinan i bojen. Sedan satt vi lugnt i brunnen och tittade på när de senkomna skulle lägga till och recenserade (tyst och försiktigt) deras mer eller mindre lyckade tilläggningar. Vårt samvete var rent, ty vi hade ju sas redan bjudit på vår del av underhållningen, tyckte vi.
In kommer en större segelbåt, märket undslipper mig i stunden. Besättningen ombord, två personer, verkar rutinerade så det räckte, men missar bojen, precis som vi. I stället för att bita i det sura äpplet och gå ut igen greppar mannen raskt bojen med båtshaken. Helt röd i ansiktet drar han sedan med all kraft i bojen för att lyfta den högt nog för att damen ombord skall nå att trä tampen igenom. Men ack, detta misslyckas (rackarns tung boj...) och efterhand hamnar paret i förenad ansträngning ungefär midskepps. Båten lovar upp och blir ett allt större vindfång, kampen hårdnar.
Under tiden, i en annan båt (vår): Fruarna står nere i ruffen, så även min kamrat, och jag fäster deras uppmärksamhet på vad som pågår. Min gode vän kommer upp litet diskret för att titta - de andra glor nerifrån ruffen.
I den förtöjande båten är blodstörtningen nära, och med en Herkulesansträngning försöker mannen ta i det allra sista för att få bojögat inom räckhåll. Då lossnar kroken på båtshaken abrupt, och mannen flyger i en vacker båge tvärs båten och landar med ändan väl fastkilad mellan ruffen och mantåget.
Ett lätt sus kan förnimmas från båtarna, alla utom en. I denna lägger min (fd) kamrat upp ett klingande hånskratt, som ekar mellan kajkanterna. Sedan hinner han ner i ruffen innan resten av hamnen vänder sig mot vår båt. Där sitter jag och får motta mängdens avsky - man skrattar inte ostraffat högt åt olyckan. Middag åt jag i ruffen denna kväll - vi gick tidigt nästa morgon.
Då vi skulle lägga till i Mariehamn var det rejäl pålandsvind, och vi fick försöka två gånger innan vi krokade akterlinan i bojen. Sedan satt vi lugnt i brunnen och tittade på när de senkomna skulle lägga till och recenserade (tyst och försiktigt) deras mer eller mindre lyckade tilläggningar. Vårt samvete var rent, ty vi hade ju sas redan bjudit på vår del av underhållningen, tyckte vi.
In kommer en större segelbåt, märket undslipper mig i stunden. Besättningen ombord, två personer, verkar rutinerade så det räckte, men missar bojen, precis som vi. I stället för att bita i det sura äpplet och gå ut igen greppar mannen raskt bojen med båtshaken. Helt röd i ansiktet drar han sedan med all kraft i bojen för att lyfta den högt nog för att damen ombord skall nå att trä tampen igenom. Men ack, detta misslyckas (rackarns tung boj...) och efterhand hamnar paret i förenad ansträngning ungefär midskepps. Båten lovar upp och blir ett allt större vindfång, kampen hårdnar.
Under tiden, i en annan båt (vår): Fruarna står nere i ruffen, så även min kamrat, och jag fäster deras uppmärksamhet på vad som pågår. Min gode vän kommer upp litet diskret för att titta - de andra glor nerifrån ruffen.
I den förtöjande båten är blodstörtningen nära, och med en Herkulesansträngning försöker mannen ta i det allra sista för att få bojögat inom räckhåll. Då lossnar kroken på båtshaken abrupt, och mannen flyger i en vacker båge tvärs båten och landar med ändan väl fastkilad mellan ruffen och mantåget.
Ett lätt sus kan förnimmas från båtarna, alla utom en. I denna lägger min (fd) kamrat upp ett klingande hånskratt, som ekar mellan kajkanterna. Sedan hinner han ner i ruffen innan resten av hamnen vänder sig mot vår båt. Där sitter jag och får motta mängdens avsky - man skrattar inte ostraffat högt åt olyckan. Middag åt jag i ruffen denna kväll - vi gick tidigt nästa morgon.
Anders S