peterh skrev:
???? Hur menar du nu ? Varmvattnet från motorn transporteras i gummislangar, sötvatten med
glykol är en mycket dålig ledare.
Jorden skall stanna på land, i havet seglar man.
Sötvatten med glykol är uppenbarligen inte en tillräcklig dålig ledare.
Ett exempel ur verkliga livet;
På min båt, med 2-poligt elsystem på motorn och en vattenburen värmeanläggning som bl.a drivs av en 230V elpatron, som naturligtvis är skyddjordad via landströmmen men i övrigt helt skild från båtens elsystem, satte jag in en värmeväxlare för att tillvarata gångvärmen från motorn.
När jag torrsatte båten ca 2 månader efter installationen av värmeväxlaren kunde jag konstatera att:
Samtliga offeranoder var helt borta. Då talar jag om en på propellern, en på bogpropellerns växelhus, en på kylkompressorns kylfläns och en fristående förbunden med hjärtstock, propelleraxel och bottengenomföringar. Noteras bör att det sistnämda alltså inte är förbunden till batteriminus. Tidigare hade dessa offeranoder en livslängd mellan 12 och 24 månader i vattnet.
Dessutom hade den nästan nya 30.000-kronors flöjlande propellern fått tydliga korrossionsskador på bladspetsarna. Några månader till i vattnet och det hade blivit dyrt...
Slutsatsen man kan dra av det hela var att motorns och värmesystemets glykolblandade kylarvatten är en god nog ledare för att åstadkomma en förbindelse mellan landströmsjord i elpatronen och via värmeväxlaren till motor och därmed dess propeller och axel under vattnet. Och att sjövattnet i sin tur ställer till det ytterligare då bogpropeller och kylfläns är förbundna med B-. Lägg därtill miljön med många landströmsanslutna båtar runt omkring i hemmahamnen.
Och konsekvensen blev, med en isolationstrafo byter jag numera anoder med samma långa intervall som tidigare och korrossionsangreppen har upphört.
Jorden stannar inte alltid iland även om man önskar det, den hänger gärna med ut i havet!
